Porslin porslin och åter porslin

Om jag skulle börja lite lätt med porslinet historia, ( i Sverige kallar vi det mesta för porslin som ser ut så) i mindre avsnitt för att dela upp det lite. För att vara korrekta skall vi kalla samlingen för keramik- innehållande bl.a. fajans, benporslin, flintgods och fältspatsporslin.

Det är ett stort och intressant område, så för att inte röra till det, tänkte jag ta det lite så smått med bilder på sådant som ni säkert känner igen och många av er kanske har i sin ägo.
Ämnet kommer att spänna över flera inlägg.

Jag verkligen älskar porslin, men även om det kinesiska porslinet har aldrig riktigt varit en favorit hos mig, så får vi inte glömma att Kina med Japan var först ut med att tillverka det så kallade "riktiga porslinet" av kaolinlera. Med Marco Polo kom kännedomen om det tunna och tåliga porslinet till Europa, men det skulle dröja riktigt länge innan gåtan knäcktes. Hemligheten om tillverkningsmetoden hölls väl bevarad därborta i Asien, i över 1000 år. Många var de som experimenterade runt om i världen och andra brukbara varianter uppstod under vägens gång, man aldrig lika tåliga.



Som tur var, kom mycket av detta porslin från Kina och Japan till Europa och även till oss nordbor under 1700-talet, med "de Ostindiska kompagnierna", som grundades i många länder, så ock i Sverige. Dess historia är mycket rolig och spännande att läsa och ger oss många kopplingar till bl.a. historiska byggnader och mycket, mycket mer.

Släkten Grill var väl involverad i det svenska Ostindiska kompagniet med eget varv för dess fartygsbyggen, men även senare innehöll Clas Grill en av dess direktörsposter, ägde Söderfors järnbruk, var bankir samt ägde ett helt kvarter vid Stortorget i huvudstadens Gamla stan. Idag äger och driver Stadsmissionen i arv en del, som bl.a. kafé.
Det s.k. Grillska huset, med sin fantastiska fasad i barockstil, huset byggdes redan på 1600-talet.



Som så många andra förmögna släkter vid den här tiden, följde de modet och lät beställa hela uppsatser med porslin (en komplett servis kunde innehålla upptill 220 delar) med sitt släktnamn eller vapen från Kina, som fraktades över haven med fartygen halva år innan de kom till hamn i Sverige.
Man uppskattar att c:a 50 miljoner delar porslin skeppats med de Ostindiska kompaniets fartyg in till Göteborg, vidare ut i Europa.

J F Böttger , en alkemist i Sachsen var den som år 1709 knäckte gåtan med det kinesiska porslinskvalitén, kaolinleran måste hettas upp till 1400 grader, då den sintrar - porerna sluts och massan blir vätsketät även utan glasyr.
Meissen blir nu den första europeiska porslinsfabriken och upptäcken blir svår att hemlighålla, i Sverige och Mariebergsfabriken börjar den första tillverkningen av porslin med kaolin c:a år 1760.

Fabriken som startades år 1758 av Fredrik I:s tandläkare, Erenreich, vill vid den här tidpunkten försöka stoppa den kinesiska importen och satsar på en svensk merkantilism med i huvudsak lyxvaror. Mariebergsfabriken kommer att finnas i 30 år och därför är det idag faktiskt ett tacksamt samlarområde. Mest känt är ändå fabriken för sina fantastiska kakelugnar.

Så varför inte läsa denna nya underbara bok av Susanna Sherman.



Här får man läsa om tillverkingen under 1700-talet vid Mariebergs och dess uppköpare Rörstrands porslinsfabriker, som anlades i Stockholm c:a år 1720, i närheten av Karlbergs slott. Tippen för porslinkrossen ligger till höger om gångbron och är idag ett fornminne, fabriken revs 200 år senare.

Rörstrand flyttade då tillverkning till Göteborg under 1926-36 och därefter till Lidköping, som stängdes ned år 2005. Idag drivs det i ett nytt koncept.

Här är en bild på en av mina favoritpjäser i köket, från Rörstrand och kan synas rätt anspråkslös, utan dekor och guld.



Det roliga är att kannan talar om för mig en hel del historia med sina stämplar.

Den är tillverkad före år 1883, efter det används kursiv stil samt "tre kronors emblem" i botten stämpeln.
Tidpunkten hjälper mig också här att fastställa att detta är flintgods, en vitbrännande lera och flinta som glaseras. Rörstrand påbörjar sin tillverkning av flintgods under 1770-talet efter förebild från Europa.

Flintgods är tåligare än fajans, men man ser ofta spår av krackeleringar och missfärgning på väl använda föremål. Ringen i botten är oftast oglaserad.

Det finns något i detta tidsrum som stör mig med tillverkning av "det riktiga porslinet".
Om nu Mariebergs porslinsfabrik började sin tillverkning av det tåliga porslinet år 1767, fabriken läggs ned år 1788 och köps upp av Rörstrand, så börjar dom inte med likvärdig tillverkning förrän år 1857. Jag tycker det verkar oförståndigt länge att låta en sådan upptäckt förbli stilla, eller???????

Det får vara nog om detta för idag, eller hur!!
FORTSÄTTNING FÖLJER.......

Vill ni höra mer om de olika fabrikerna och tillverkningarna????? Skriv en rad, vettja!! 

Jag tänkte i alla fall avsluta dagens inlägg med något helt annat, som jag fått stor glädje av den senaste veckan.



Ni som redan sett en bild av min ena husgavel, kanske ser att det tillkommit något.

Den fantastiska altankassen, som Butik Sophie kallar den, kom förra veckan. Yummie,tycker jag.

Ia

Det sköna gjutjärnet...

Jag tänkte köra på med gjutjärnet och dess sköna former.....det gamla härligt råa och oftast ärgigt som troligen varit med om en hel del, är faktiskt det som tilltalar mig mest av järn. Då det finns ett liv med historia med i bilden och som ni kanske vet vid det här laget, så kan jag inte låta bli att koppla vidare.



Här ser ni en gavel av en parksoffa från Norrahammar, den soffan står i min lilla "växthusoas", är lite sliten o skev, helt ok för mig, jag gillar det.

Jag fick en fråga av Peters projekt och soffor av ormbunksmodellen, skall här försöka besvara så gott jag kan, utan att bli krånglig.

I slutet av 1800-talet blomstrade järnbruken och flertalet gjöt även prydnader för trädgården.
En del bruk var även tidigare i sin tillverkning, såsom Kockums och Hellefors.
Annars är de mest förekommande framställarna bl.a. Ankarsrum, Husqvarna, Skoglund&Olson, för att inte glömma mitt kära Bolinders.

Förebilden till den populära ormbunkssoffan, kommer från England och Coalbrookdale. Deras patent från år 1858 kopierades flitigt i Sverige, idag är det bara Byarum som fortfarande tillverkar den i vårt land. Men nu är det i sandgjuten aluminium, uäck...ingen hit för en antikälskare.
1904 bildades en kartell av de största gjuterierna och man angav ofta inte namnet på produkterna.
För den som har en äldre soffa med ormbunkar kan det vara kul att veta att Bolinders har ekollon i ryggpartiet, medan Byarums har fåglar i sin rygg.

Jag har en annan raritet att visa från en del av min trädgård...



Den här parksoffan med gjutjärnsgavlar är från Näfveqvarns bruk

Den är bemålad sen ursprunges tider och är sådär skönt skavd och lite rostig.
Jag bara älskar den här bänken och den känns lite mystisk och majestätisk, där den står lite för sig själv.




De gamla bruksmiljöerna som byggdes upp runt bruken har en mycket intressant historia på många vis, kanske det kommer ett inlägg om hyttor, kolare, stångjärnet, den snabba industrialiseringen med järnvägens utbyggnad.
Spännande är den och mycket grundande till hur våra städer och landsbygd ser ut som den gör idag.

Sen finns det ju fler som kan gjutjärn så klart och ett land är Frankrike.

Det här bordet är franskt och ni som läst min blog från början, vet hur mitt hjärta klappar för det franska, vare sig jag vet det eller inte.



Det här bordet står mot en faluröd målad vägg, vid mitt växthus. Skivan har varit gulmålad, men det är bara knappt skönjbara flagor kvar. Den har den rätta patinan som bara riktigt gammalt gediget trä kan få.

Jag är för att möblera i trädgården, gärna med slitna saker som får vara med i alla väderlekar.

Hoppas du fick något svar på din fråga, Peter.......

Ia

Nu är den bara min !!!!

Jaa, nu är den underbara urnan från Bolinders mekaniska i gjutjärn min.



Jag skrev i förra inlägget att den skulle ropas ut på auktionen, så dit åkte jag i söndags och släntrade in och
låtsades vara sådär lagom ointresserad när jag granskade urnan. Och visst var den helt i min smak, så för att inte väcka så många andras intresse, sa jag inte så mycket när intendenten undrade om jag hade några frågor.
Inte ville jag heller berätta då vad jag visste om urnan.

Det gjorde jag efteråt.......mallig värre.

Så till min förvåning blev urnan min utan alltför mycket motstånd och till ett lägre pris än utrop, lite fyndfaktor som Vitbalansens blog brukar säga.



Urnan är mycket riktigt stämplad med båda bröderna Bolinders namn samt att den är numrerad NR 1.
Detta gör att jag förmodligen kan säga att denna praktmodell har stått i det Bolinderska husets attikavåningen, som användes som galleri.

Nu får den stå utomhus hos mig, för jag vill ju att den skall synas.
Den har fått sig planterad en härlig hortensia med lite murgröna.

När jag ändå är igång och talar om gjutjärn, så finns det mycket mer till våra trädgårdar som tillverkades vid våra gamla järnbruk.

Ett exempel är cafémöbler, som blev en självklar produkt hos de flesta kända tillverkare med stolthet i Sverige.




Dom här rara stolarna kommer från Grytgöls bruk, beläget vid Emmaån, Finspångs kommun, vid gränsen till Närke , grundat i mitten av 1600-talet. En holländare vid namn Lambinon köpte då den lilla hyttan av den lokala smeden och började tillverkning av spik samt stångjärn.

Den lilla hyttan har vid den här tiden bara 5-6 anställda och växer till sig för att i slutet av 1880-talet bli nästan 300 boende vid bruket.
Vid den här tiden moderniserar man bruket med ett s.k. järntrådsdrageri, för att bli lönsammare. Ägaren till bruket var då Adolf Burén.

Denna tråd kom att användas till bl.a cykelekrar och sadlar, men även till den kaféstol, som just kallas Grytgölsstolen, i en tråd med blandad stål och järn.

Grytgöls bruk är i drift än idag och är världsledande i ståltrådstillverkning.



Som ni kanske ser har denna hörna av min trädgård många funktioner;

jag bloggar - äter frukost - fikar - vilar på soffan - påtar i mitt växthus.

Jag har fått ett litet problem bara, det är fler än jag i familjen som upptäckt min lilla oas, så när jag kommer med min frukost är det redan upptaget allt som oftast.

Trevlig i och för sig.......att de gillar det jag skapar.

Ni kanske har förstått att jag arbetar mycket med textilier och vill gärna berätta historien om duken ni ser.
Det är ett 150 år gammalt linnelakan från Ungern, kvinnorna vävde c:a 55 cm breda på sina små bärbara vävstolar på gårdarna, när de fick stunder över. Varje gård hade sin egen teknik och det blev därför möjligt att påtala var väven var gjord. Lakanet är ihopsydd i 3 våder och har den mest fantastiska mjuka tyngd.
De kvinnor som inte blev gifta, fick heller inte använda sitt brudlinne, som då förblev utan initialer. Snyft...

Därför kan man idag hitta oanvänt gammalt linne i det mest fantastiska skick.

Mitt trädgårdsskapande har också tagit fart, om väldigt sent detta år, så blev det en rivstart med detta fantastiska väder.
Min vita buske är inte lika stor och fin; som Helenas i Dalarna med Spets o Snor-bloggen , men däremot är jag ganska glad i min röda rhododendronbuske???????? Hur kan jag!!!!!!! Det tog ett tag och den blommar kort, så jag behöver ju inte leva med det hela sommaren.




Och för att riktigt avslöja mina icke-vita, ibland förkommande dragningar bifogar jag en bild, med en helt galen turkos och röd gammal trädgårdsstol, från Á la Carte Antik. Stolarna, som är ett par, är härligt slitna och urblekta och jag kunde helt inte motstå den i sina orginal.
Tröttnar jag kan jag alltid måla dem vita, eller hur??



Det blev lite långt igen,

Ia