August 13, 2009

Charmigt slitet eller rent förfall.....

ja, var går gränsen kan man undra ibland.

Det var just så här mitt numera inbitna intresse för arkitektur och byggnadshistoria väcktes en gång, när jag som mycket ung påbörjade ständiga undersökningar i gamla lador och uthus.
Än idag charmas jag starkt av slitage och vill ibland inte riktigt inse när det behövs lite omvårdnad för att inte ramla över gränsen till förfall.

Jag låter handen smeka.....andas dofterna......blundar o lyssnar.....låter ögat spela i alla skrymslen o vrår...tidens tand får tala till mig. Vägrar att låta mig övertalas av dagens moderna mass utbud och hastiga tekniker. Tur att jag har snickarhjälp utrustad med ett gott tålamod.

Att lyfta blicken brukar ofta löna sig......titta vad jag hitta', vilken härlig syn!!

En promenad belönas med en parkbänk full av mossa....jo, man tackar!! Bara charmigt slitet med så god kvalité.

Måste nog sitta ner för att blunda o lyssna en stund!

Ia


My keen interest in architectual design started in early childhood, scrutinizing old barns and buildings, preferably the ones in need of some restoration.....studying traditional techniques of local craftsmen in small villages. This still has a strong affect on me whenever visiting areas with a rich peasant culture.





10 comments:

Lilla huset på prärien said...

Hej min vän!!

Den där parkbänken känner jag allt igen. Och jag är liksom du... ibland vill jag bara inte inse att någonting gått över gränsen till förfall snarare än charmigt slitet. Det får jag ta och träna upp!

Och de där lamporna! Ja, jag håller allt med dig jag - snygga är de :) Fick du förresten tag i några eller?

Kram Jenny

Älfgärdet said...

Gränsen är hårfin & visst är det svårt ibland att komma till insikten att något är utom räddning. I dessa miljöer blir jag helt paralyserad & får tung andning... Vägrar också att låta mig dras med i att allt ska ske på några timmar :)

Ingrid in Umbria said...

Cara Ingela,

Ditto! Kan bara instamma. Tar fram "Svenska trahus" da och da for att njuta av mitt svenska "arv" och sander en tacksamhetens tanke till alla som lagger ned sin sjal och sitt hjarta pa att bevara kulturarvet. For hur det an ar... ratt vad det ar gar forfallet over styr. Sa ar det aven har i Umbrien. Tack for fina, stamningsbilder! Bacione, Ingrid

Ninni said...

Cara Ia,
i detta är vi väldigt lika. Njuter i lika hög grad som du av det slitna och smått förfallna. Men mycket går ju att rädda tack vare det noggranna materialval man gjorde förr. Även om det kostar både möda och pengar.
Härliga bilder du visar! Kanske man skulle satsa på ett riktigt renoveringsobjekt...:)
Här packas det för resa igen, vi åker till nordost, Porto de Galinhas. Ska bli spännande!Kanske.
Ärligt talat så skulle jag lika gärna kunna tänka mig ett riktigt ruskväder så att jag fick ta på mig en ylletröja och regnkläder och gå ut. Och sen mysa inomhus med en bok. Kanske är jag lite annorlunda jag...
Bom fim de semana!
Abracos
Ninni

Lusthuset said...

O ja, jag håller med dig. Inget är så vackert som det gamla och slitna där man kan se åren och kan uppleva att det använts och brukats...det ger i alla fall mig en spännande pirrig känsla. Min speciella favorit är gamla fönster och dörrar, kan stå och njuta hur länge som helst....att sedan kringstående tror man är knäpp det får man bjuda på ...eller!? Ha en skön helg. Kram!

Anneli said...

Hej Ia!
Ja, du vet ju alldeles säkert min ståndpunkt i det här;) Mitt intresse började på ett liknande sätt - mitt tidigaste minne är när jag rotar på vinden på min farfars gård, inte allt för gammal...faschinationen och kärleken till gamla ting väcktes nog tidigt även om jag inte delar den med varken mina föräldrar eller syskon...
Förfall eller skönhet - gränsen är nog väldigt fin. Eller snarare är det betraktaren som vet sanningen...men visst får jag erkänna att jag ibland väljer att blunda...eller till och med mörka, när mitt skönhetssinne vaknar till liv och jag någonstans i mitt intellekt kan ana vissa farhågor;)

Ha det rikigt skön, min bloggvän!!

Kram

ps. Sätra brunn...? Ska kolla upp!!!

Tulipa said...

Hej!
Så vackert du beskriver din kärlek och känsla för det slitna, bedagade på gränsen til förfall.
Jag kan helt klart känna igen mig där. Jag ser inte "skruttet" jag ser något gammalt som varit med och som fortfarande finns att ta hand om.
En skatt.

Tack för tipset om filmen, gissa om man blev inspirerad till att gå och se den!
Jag bara får dåndimpen av vackert välgjort!

Kram och godkväll!/ Mariette

atmosphere said...

Charmigt slitet, såklart! Det där med förfall vill jag väl inte se. Blundar och tänker på charmen och patinan, allena.
Hemmablind? Nej, inte alls. Hmm hmm. (tur att du inte ser min min nu...)
En sak är säkert; smaken är som baken, och tur är väl det!
Tänk bara på allt som "vinner på lagring" Godare, bättre, vackrare...
STÖRSTA KRAMEN
Ingrid

Renae said...

Thanks for visiting! The dog in my blog is one I found somewhere online! I share your joy in architecture...it is inspiring to look at and I am always amazed that someone can design such things!

Blessings...

Monica said...

Hej !!!!!
Åh,vilka fina bilder.....!!
Jag känner precis som du.......
Härligt med slitet, charmigt.....
men vart går gränsen till förfall.....det kan man ju undra....vackert är det i alla fall......
Ha en trevlig vecka,
Kram,
Monica i Rom