Ibland måste man jobba , intensivt och koncentrerat......

Det blir ingen historielektion på ett tag, jag har just nu förmånen att gotta
mig i de mest underbara material för att till en kund få tillverka en inredning i 1880-tal.
Vad kan jag säga, annat än att det är härligt att jobba med hantverk, sidenet frasar och blänker,
träornamenten är vackra ...... och jag måste nypa mig lite.
Det blir svårt att skiljas, men underbart är kort sägs det .....

Frossa i nysilver

En liten uppföljning till mitt tidigare inlägg om tjusningen med nysilvrets fantastiska möjligheter att förgylla vår vardag för en relativt billig penning.



Kombinationen med nysilver och kristall eller pressglas kan man aldrig få för mycket av.
Denna bords-surtout är ett hopplock av olika delar, de är inget jag tänker på idag. Lika charmigt ändå.
I bakgrunden syns en liten smörgömma.



En läcker vinhållare för flera flaskor säger jag inte heller nej till. Måste bara stå framme.



Och varför inte smälla ner bordsvattnet till middagen i en vacker pläterad coaster.

Här på bilderna kan ni skåda lite olika kvalitéer av nysilver, pläterat, alpacka och äldre försilvring.

Hoppas nu att ni inte passerar allt det härliga som finns på loppisar och antikaffärer.
Det ser oftast inte mycket ut för världen, men under svärtan glimmar det skönt.
Putsa för guds skull, skulle det nu inte vara perfekt så gör det inte så mycket.
Charmigt och slitet är halva nöjet.

Nu är verkligen våren kommen,
Ia

En dufva i nysilver

Även under ett litet uppehåll med mycket jobb, så springer mina tankar in på sidosteg.
Så under de senaste dagarna med härlig fågelsång, kommer jag att tänka på Fabrikör A.G. Dufva.

Anders Gabriel Dufva, föddes i Söderhamn och 10 år gammal flyttade familjen till Stockholm, fadern var guldsmed
med burskap. De bosätter sig på Bryggargatan, strax bakom idag Åhléns City.
A G blir guldsmeds lärling som 17-åring ( inte hos fadern) och avlägger mästarprov 8 år senare, startar egen verkstad på Drottninggatan 8, som strax därefter, 1847 skulle bli en av Sveriges första nysilver fabriker.

De första patenten på galvanisk försilvring hade strax innan kommit till bl.a Frankrike och England, detta var en idealisk metod lämplig för den snabbt utvecklande merkantilismen i Europa och Amerika.
Silverföremål som hittills hade varit förenat med prestige och välfärd, blev nu ordentligt utkonkurrerade av nysilvret. Nu kunde alla som ville omge sig med till synes äkta varan, till en bråkdel av priset.

Patentet innebar att koppar eller mässing legerades genom galvaniskt överdrag med ett mycket tunt lager silver och betecknas genom stämpling med NS.

Innan detta genombrott pläterades kopparplåt med papperstunn silverplåt och kanterna doldes genom fast-lödning av tunn silvertråd. Denna metod att försilvra föremål var vanligast på mitten av 1700-talet. Den var inte heller så vanlig i Sverige. Vid god kvalité kan det vara svårt att se skillnad på pläter från vanligt silver.

Riktigt svenskt silver är stämplat med kattfoten och är obligatorisk sedan 1596.

En annan metod, Alpacka, har en hög nickelhalt i undermetallen och är ofta stämplad Alp.

I slutet av 1800-talet blev matbestick i nysilver av högsta mode och arvegods i rent silver såldes ofta till förmån för att köpa in stora uppsättningar av nysilverbestick. Ofta dukades med nysilver till festbordet och det riktiga silvret åt man med till vardags.

På bilderna ovan visar jag en sockerskål på fot från A g Dufvas fabrik,
hade man råd med socker på den tiden så skulle det synas på förvaringen.

Och visst tycker vi än idag om att frossa i nysilver när vi dukar.

Så här kan jag gå loss för att få använda mina genom åren samlade pinaler.
Jag tar ingen som helst hänsyn till stilepok eller modell eller när jag använder dem.
Jag blandar frisk och njuter av varenda liten pryl,
som jag kan förgylla i min vardag.

Trevlig helg,
Ia

Med största vördnad tillägnas detta ljus Engla och hennes familj

Kvarn som maler.....

Jag kan få de mest underliga kopplingar till de minst påtänkta ting som jag vandrar förbi, som till mitt tidigare
inlägg om kil-sågade golv.

Härom dagen poppade jag in för att bara kika lite på en loppis och vad finns inte där - jo,
en liten härligt avskavd gjutjärnskvarn från Bolinders mekaniska verkstäder, som grundades år 1844
av bröderna Jean och Carl-Gerhard på Bergsgatan, vid Kungsholmens kyrka i Stockholm.
Bröderna Bolinders var från Vaksala i Uppsala och där passerade jag förbi torget häromdagen.

C-g hade varit lärling hos Samuel Owens, engelsmannen som tidigare hade fört med sig läran om ångmaskiner
till Sverige. Så de första årtioenden tillverkade Bolinders bl.a. ångmaskiner och delar till sågverk men även köksutrustning i gjutjärn.
Bröderna går ur tiden på 1890-talet och C-G:s son Erik August tar över skutan och flyttar en stor del av verksamheten till Kallhäll, där han köper Kalhälls gård. Man använder Mälaren till att skeppa gjutgods till fabriken på Kungsholmen.
Merkantilismen skjuter fart ordentligt och företaget blir framgångsfullt, Bolinders hade i början av 1920-talet nästan 2000 anställda och började bygga arbetarbostäder, Kalhälls industrisamhälle börjar här ta form.
Arbetarna vill ansluta sig och bygga en Folkets Park, emot Herr Bolinders samtycke, de lyckas dock genom en bulvan genomföra det projektet.
Anders Zorn målar Herr Erik August porträtt.

Historien kan fortsätta i det oändliga med tillverkning gengas-aggregat under kriget, vedspisar och sammanslagningen med Munktells i Eskilstuna, för att sedan bli Volvo BM.

Slutledning : Mitt kil-sågade golv sågades på ett sådant gammalt sågverk från 1880-talet.
Och kvarnen följde med hem á 75kr.

Hängde ni med,
Ia

P.s Det finns en liten bild på variant jätte vedspis, den verkar inte gå att förstora. Bilden alltså

Vad vore livet utan den bästa snickaren....

Om en sak är jag och min käre make helt överens - vi skulle inte klara hos utan vår suveräne snickare som förbarmat sig över vårt gamla hus i mer än 15 år. Maken låter oss hållas i våra byggmöten, då vi avhandlar stora och små byggprojekt, vilket resulterat i att ingen annan snickare släppes över vår tröskel. Jo, det skall vara en gammal lärling till honom då.

Våra projekt kan planeras och pågå under flera år, vi ritar...funderar...provar och till sist blir det helt underbart.
Jag har blivit en mästare utan dess like på att vänta på något gott.

Jag visar en bild på ett sådant projekt, modell större, som krävde tålamod och planering.

Golvet gör huset, har alltid varit min bestämdaste känsla......och detta golv väntade jag på i 20 år innan allt stämde.
Jag har hela tiden vetat att ett kil-sågat, massivt grangolv och breda plank skulle de va'.
Många gånger har jag kliat mig i huvudet, vem skulle fixa 9 m långa golvtiljor, för skarvar var inte att tala om.
Åren gick och tänk vad ett besök på en antikmässa kunde resultera i golv, avdelningen för byggnadsvård hade en utställare från Gästrikland.....på den vägen blev det.
Trädfällningen gjordes tidigt om våren, när tiljorna levererades om hösten kunde det inte slås fast, utan golvet låg löst upp och ner ett år för att torka ( utlagt på bärlinorna) innan det lades in permanent.

Men det var inte klart än på ett tag, nu skulle det slipas och ytbehandlas och jag ville inte ha vem som helst ju.
Flera år tidigare hade jag hos Kulturhantverkarna's butik snappat upp namnet på den mannen som skulle utföra det.
Han jobbade ekologiskt och när han sen hade tid på försommaren, slipades det 8 ggr, vitkalkades och till vitsåpades.

Nu var det klart, 2 år lite drygt hade passerat och jag var den nöjdaste av nöjda med ett underbart golv.
Men mest nöjd var jag med de fantastiska hantverk jag fått beskåda under den här tiden. För mig är det rena godisfabriken att få sitta tyst (nåja nästan) och titta på.

Det här inlägget blev inte så mycket historia, men jag vill gärna slå på trumman för duktiga hantverkare.
Ibland kan det bli bättre med reproduktioner till gamla hus.

Under min sidoinlägg om sådant som förgyller min vardag länkar jag till golvleverantören.

Tack för idag,
Ia

P.s. Trappan bestämdes att bli vit och har fått sig en grundmålning så länge.

Mera pilljobb....

Om jag säger filigran undrar nog många vad jag i allsin dar orkar skriva om ....... men det finns en viss liknelse med de alltmer populära trådarbeten (luffararbeten) som rör sig i inredningstrenderna idag.

Luffararbeten känner nog de flesta till, om de kringflackande lösdrivarna som tillverkade allsköns föremål av ståltrådstjack, som betalning mot mat och husrum för en natt eller två. Lösdriveri blev ju förbjudet på 1800-talet och man var tvungen att sysselsätta sig med något

Filigran är ett mer förfinat arbetssätt, utförda i de tunnaste av tunna metalltrådar, oftast silver eller guld, men även andra metaller lämpliga för ändamålet. Små små kulor av metalltråden löds samman och placeras i mönster.
Det var en fördel om guldsmeden var närsynt vid dessa arbeten .... inget skämt.

Denna teknik är orientalisk till ursprunget och utvecklades i Europa redan under barocken, 1600 tal, för att dekorera de finare bruksvarorna. Dräktsilver var inte ovanligt. Idag användes tekniken mest till smycken, malteserna lär vara skickliga yrkesmän.

Min lilla parfymflaska har små detaljer i filigran och jag förälskade mig i den på en antikmässa när jag var ung tonåring, den stackars säljaren förbarmade sig över mig och min magra plånbok vid mässans slut. Flakongen var fortfarande osåld och han stod inte ut med min lidande uppsyn, han förlorade säkert på den affären. Hans ord var:
- Ja ja. Bättre att den kommer i rätta händer.

Nu har många, många år gått och jag tittar kärleksfullt på min flakong på hyllan i badrummet.
Det blir ju ett par gånger om dagen.

Flaskan är nog fransk, typiskt mig. Men redan vid så unga år, kommer jag inte ihåg.
Tiden för tillverkning början av 1800-talet, för under empiren kommer tillverkningen tillbaka i Sverige.

Det var dagens lilla historieupplägg,
Ia

Pillerjobb

Här har det krävts ett enastående tålamod och stadig hand.

Dekormålning med muffelfärg på emaljerad metallgrund var vanligt på små dosor och etuier m.m i Europa under 1600- och 1700-talet.

Limoges i Frankrike blev speciellt skickliga i denna konst.

Den vita glasmassan kallas för glasfluss och bestod oftast av bly, kalium och natrium, pulvriserades och genomfuktades för att sedan penslas på och till sist brännas i ugn.
De gamla emaljörerna blev nog inte så gamla, precis som med det gamla bladguldet. Vem vill ha bly i lungorna.....

Den här lilla dosan fann jag på en samlarmässa nyligen, efter att ha tyckt att utbudet varit lite trist. Tro, det eller ej, men mitt öga lyckades fånga upp det 3 cm stora föremålet, lite på avstånd och jag behöver verkligen glasögon numera, alltid.

Metallarbetet är av lika goda klass som måleriet och även om den inte har någon stämpel som visar ursprung, så var den erfarne antikhandlaren och jag rätt överens om fransk ursprung och lika förtjusta över de små fina detaljerna. Tids-eran är troligtvis skiftet 1800-1900 tal, men glad var jag ändå.

Hoppas ni finner den lika förtjusande som jag.....

Ia

Lagom mycket, va e dé.......

Med bloggen hade jag tänkt att vidröra vid sån't antikt som de flesta av oss någon gång kommer i kontakt med, oftast i alla fall, sen kan jag nog spåra ur emellanåt när jag får upp ångan och blir eld o lågor av något sammanhang.
För allt som oftast så har en liten historisk bakgrund till ett föremål lika stor prioritet i min värld, vilket gör att folklivs historia kommer att dyka upp i bloggen här o där, kanske oftare än vad som jag avsett. Kan bara inte låta bli, liksom.

Så därav kan följande historia se ut, det handlar ju bara om en dörr, men inte vilken som helst, visade det sig när jag blev nyfiken och ställde lite frågor.

Igår besökte jag en kund, som har låtit renovera sitt hus, byggt 1903 av Ragnar Östberg ( ni vet, han som byggde Stadshuset i Stockholm). Bara här blev jag mäkta intresserad och kunde ha nöjt mig därvid.
Detta hus beställdes av Johannes Rudbeck som sommarhus ( han bodde på Edsbergs Slott ). På slottet hade denna dubbeldörr stått magasinerad under många många år, efter att ha räddats från ett rivningshus byggt på 1600-talet på Stadsholmen ( numera Gamla Stan) i Stockholm.

Sen började det så klart huvudet blixtra på mig och snabbt hade jag Malla Silfverstolpes liv och öde på näthinnan, hon var ju barnbarn till de gamla Rudbeckarna och uppvuxen på Edsbergs Slott i slutet av 1700-talet. Mormor Magdalena tog över uppfostran av Malla, när hon tidigt som 1-åring blev moderslös.

Senare i livet, som mogen kvinna skrev hon sina memoarer i 4 delar, där hon skildrar hela den person-och kulturhistoriska värld hon umgicks med, främst genom sina salonger i Uppsala. Böcker som är väl läsvärda för den som är intresserad, hennes psydonym var Malla Grandinson.

Ja, så har kan det fortsätta i det oändliga......så jag sätter stopp här........och visar en bild på dörren.
Bilden togs lite sent på dagen och ljuset inte det bästa.

Dörren är mycket gedigen gjord och ornamentiken är bedårande, med tanke på tidsaspekten borde det vara barockkänsla i den. Min spontana tanke säger mig då att kanske någon utländsk invandrad bildhuggare skapat denna ornamentik på 1600-talet ( måste vara slutet ) och hunnit influeras av rokokon.
Övriga Europa var alltid tidigare i tidsepokerna än Norden.

Naturligtvis var dörren inte vitmålad från början, det blev till sommarhuset.

Var det någon som orkade höra allt detta..........!!!!!!!!

Ia

Så härlig blogg

Lystring till alla i inredningens bloggvärld.
Ni bara måste titta in på Knut&Svea blog
Njut av skrift och bild.

// Ia

Ps. Om någon kan tipsa mig hur man lägger till en länk i texten i inlägget,
tages det tacksamt emot.

Matnyttigt för den som vill fördjupa sig......

De här två böckerna är trevliga vänner, tänkte rekommendera dem innan jag börjar bluddra för mycket om tidsstilar och dylikt. Trevlig kvällsläsning och sen drömmer man ljuvligt om de skönaste ting......ja, det är sant